Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa - Страница 60

• Предыдущая
• 60/137
• Следующая

Det var alls inga manniskor ute och arbetade pa akrarna, men i stallet fardades de fram pa vagar och stigar. Ur de sma skogshemmen pa Kolmardssluttningarna kommo de ut, kladda i svarta klader, med bok och nasduk i hand. "I dag ar det nog sondag," tankte pojken och satt och sag ner pa kyrkfolket. Pa ett par stallen sag han brudfolk, som korde till kyrkan med stort folje, och pa ett annat kom ett liktag sakta farande framat vagen. Han sag stora herrskapsvagnar och sma bondtrillor, och han sag batar i sjon, som alla voro pa vag till kyrkan.

Pojken for fram over Bjorkviks kyrka och over Bettna och Blacksta och Vadsbro och darpa mot Skoldinge och Floda. Overallt horde han klockorna ringa. Det ljod forunderligt vackert uppe i hojden. Det var, som om hela den klara luften hade forbytts till toner och ljud.

"Se, en sak ar da saker," sade pojken, "och det ar, att vart jag an kommer har i landet, sa ska jag alltid raka pa sadana har ringande klockor." Och han kande sig trygg vid den tanken, for fast han nu var borta i en annan varld, sa var det, som om han inte skulle kunna komma riktigt vilse, sa lange som kyrkklockorna kunde kalla honom tillbaka med sina stora roster.

De hade kommit ett gott stycke in over Sormland, nar pojken fick se en svart punkt, som rorde sig pa marken under dem. Han trodde forst, att det var en hund, och han skulle inte ha tankt pa den vidare, om det inte hade varit sa, att den forsokte halla samma kosa som vildgassen. Den rusade over oppen mark och genom skogsdungar, hoppade over diken, satte over gardsgardar och lat ingenting hejda sig.

"Det ser nastan ut, som om Smirre rav voro ute igen," sade pojken. "men, hur som helst, ska vi val snart flyga ifran honom,"

Strax darpa satte vildgassen till att flyga med den starkaste fart, som de kunde uppna, och hollo i harmed, sa lange som raven var inom synhall. Nar han inte mer kunde se dem, vande de och foro i en stor, vid bage mot vaster och soder, nastan som om de hade amnat flyga tillbaka till Ostergotland. "Det matte nog ha varit Smirre anda," tankte pojken, "eftersom Akka sa har bojer av at sidan och tar en annan vag."

Nar det led mot kvallen den dagen, flogo vildgassen fram over ett gammalt Sormlandsgods, som kallas Stora Djulo. Det stora, vita boningshuset lag med lovtradsparken bakom sig, och framfor sig hade det Stora Djulo sjo med dess utskjutande uddar och kulliga strander. Det sag gammaldags och inbjudande ut, och det var inte utan, att pojken drog en suck, nar han for fram over garden, och undrade hur det skulle kannas att fa stiga in pa ett sadant stalle efter slutad dagsresa i stallet for att hamna pa en sank myr eller en kal isskorpa.

Men sadant var forstas inte att tanka pa. Vildgassen slogo i dess stalle ner ett stycke norr om garden pa en skogsang, som var sa oversvammad av vatten, att bara nagra tuvor stucko upp har och dar. Det var nara nog det samsta nattharbarge, som pojken hade haft pa hela resan.

Han satt kvar en stund pa gaskarlens rygg utan att veta hur han skulle stalla det for sig. Darpa sprang han med langa hopp fran tuva till tuva, tills han kom pa fast mark, och skyndade sedan at det hall, dar den gamla garden lag.

Nu hande det sig, att just den kvallen sutto nagra manniskor i ett torp, som lydde under Stora Djulo, och pratade vid spisbrasan. De hade sprakat om predikan och om vararbetet och om vaderleken, men nar det sedan borjade tryta med samtalsamnen, bado de en gammal gumma, som var mor till torparen, att hon skulle tala om spokhistorier.

Man vet ju, att ingenstans i landet finns det sa gott om herrgardar och spokhistorier som i Sormland. Gumman hade tjanat pa manga stora stallen i ungdomen, och hon kande till sa mycket underligt, att hon hade kunnat halla pa att beratta anda till morgonen. Hon talade sa trovardigt och bra, att de, som sutto och horde henne, voro frestade att halla allt for sanning. De ryckte till av angslan nar gumman ett par ganger avbrot sig mitt i berattelsen och fragade om de inte horde hur det prasslade. "Att ni inte kan hora, att det ar nagot, som smyger omkring har inne!" sade hon. Men de andra markte ingenting.

Nar gumman hade talat om historier fran Eriksberg och Vibyholm och Julita och Lagmanso och flera andra hall, var det nagon, som fragade om det aldrig hade hant nagot sadant dar besynnerligt pa Stora Djulo. "Ajo, riktigt fritt var det val inte," sa den gamla. Genast ville de allesammans hora vad det fanns for sagner om deras egen gard.

Da talade gumman om, att det en gang skulle ha legat ett slott norr om Stora Djulo pa en backe, dar det numera inte fanns annat an skog, och framfor det slottet skulle ha legat en skon lustgard. Sa hade det en gang hant, att en, som kallades herr Karl, och som pa den tiden styrde hela Sormland, hade kommit resande till slottet. Och sedan han hade spisat och druckit, hade han gatt ut i lustgarden, statt dar bade lange och val och sett ut over Stora Djulo sjo och de vackra stranderna. Men bast han stod dar och gladde sig at det, som han sag, och tankte for sig sjalv, att det inte fanns vackrare land an Sormland, sa hade han hort nagon sucka helt djupt alldeles bakom honom. Da hade han vant sig om och sett en gammal dagakarl, som stod bojd over sin spade. "Ar det du, som suckar sa djupt?" hade herr Karl sagt. "Vad har du att sucka over?" – "Jag ma val sucka, som ska ga har och arbeta i jorden dag ut och dag in," hade da dagakarlen svarat. Men herr Karl hade ett haftigt humor, och han tyckte inte om, att folk klagade. "Har du inte annat att klaga over?" hade han ropat. "Jag sager dig, att jag skulle vara nojd, om jag finge ga och grava i Sormlands jord i all min tid." – "Matte det da ga ers nade sa, som ni onskar!" hade dagakarlen svarat.

Men sedan sade folk, att herr Karl for det talets skull efter doden inte hade fatt ro i sin grav, utan var natt brukade komma till Stora Djulo och grava i sin lustgard. Ja, nu fanns det varken slott eller lustgard men darborta, utan dar de en gang skulle ha legat, var det nu bara en vanlig skogsbacke. Men om nagon skulle ga genom skogen en mork natt, sa kunde det handa, att han finge syn pa lustgarden.

Har holl gumman upp och tittade bortat en skum vra av stugan. "Var det inte nagot, som rorde sig?" sade sonhustrun. "Jag sag i gar, att rattorna hade gjort sig ett stort hal dar i vran, men jag hade sa mycket annat att gora, att jag glomde att stoppa igen det. Ni far lov att beratta om nagon har sett den dar lustgarden."

"Jo, det ska jag saga dig," sade gumman, "att min egen far en gang sag den. Han kom gaende genom skogen en sommarnatt, och plotsligen sag han bredvid sig en hog tradgardsmur, och ovanfor den skymtade han de raraste trad, som var sa tyngda av blommor och frukter, att grenarna hande langt ut over muren. Far gick helt sakta framat och undrade var tradgarden hade kommit ifran. Da oppnades hastigt en port i muren, och en tradgardsmastare kom ut och fragade om far inte ville se hans lustgard. Karlen hade spade i hand och bar ett stort forklade som andra tradgardsmastare, och far skulle just folja honom, nar han kom att kasta en blick pa hans ansikte. Med detsamma kande far igen den spetsiga pannluggen och pipskagget. Det var alldeles herr Karl, sadan som far hade sett honom avbildad pa tavlor pa alla herrgardar, dar far hade...

Har blev det ett nytt avbrott i berattelsen. Nu var det en eldbrand, som sprakade till, sa att gnistor och kol stankte framat golvet. Det blev ljust i alla morka vrar i stugan for ett ogonblick, och gumman tyckte sig se en skymt av en liten pyssling, som satt bredvid ratthalet och horde pa berattelsen, men nu fick bratt att laga sig undan.

Sonhustrun tog kvast och skyffel, sopade samman kolen och satte sig ner igen. "Nu kan ni fortsatta, mor," sade hon. Men gumman ville inte. "Det far vara nog for i kvall," sade hon, och rosten lat underlig. De andra ville hora mer, men sonhustrun sag, att gumman hade blivit blek, och att handerna skakade. "Nej, mor ar trott nu och maste ga och lagga sig." sade hon.

• Предыдущая
• 60/137
• Следующая