Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa - Страница 46

• Предыдущая
• 46/137
• Следующая

Pa den tiden, da Nils Holgersson for omkring med vildgassen, fanns vid Takern en grasand, som hette Jarro. Det var en ungfagel, som hade levat bara en sommar, en host och en vinter. Nu var det hans forsta var. Han var nyss hemkommen fran Nordafrika och hade natt Takern i sa god tid, att isen annu lag kvar pa sjon.

En kvall, nar han och de andra unga andrakarna roade sig med att stracka fram och tillbaka over sjon, lossade en jagare av ett par skott efter dem, och Jarro traffades i brostet. Han trodde, att han skulle do, men for att den, som hade skjutit honom, inte skulle fa honom i sitt vald, fortsatte han att flyga, sa lange som han mojligen kunde. Han tankte inte pa vart han styrde kosan, utan stravade bara att komma langt bort. Nar krafterna sveko honom, sa att han inte kunde flyga langre, befann han sig inte mer over sjon. Han hade flugit ett stycke inat land och sjonk nu ner framfor ingangen till en av de stora bondgardarna, som resa sig pa Takernstranden.

Kort darefter gick en ung drang over garden. Han fick syn pa Jarro och kom och lyfte upp honom. Men Jarro, som inte begarde annat an att fa do i fred, samlade sina sista krafter och nop drangen hart i fingret, for att denne skulle slappa honom.

Inte lyckades det Jarro att gora sig fri, men det dar anfallet hade anda det goda med sig, att drangen markte, att fageln levde. Han bar helt varligen in honom i stugan och visade honom for matmodern, som var en ung kvinna med ett milt ansikte. Hon tog genast Jarro fran drangen, smekte honom over ryggen och torkade bort blodet, som sipprade fram genom halsdunet. Hon betraktade honom mycket noga, och nar hon sag hur vacker han var med sitt morkgrona, glansande huvud, sitt vita halsband, sin brunroda rygg och sin blaa vingspegel, tyckte hon sakert, att det var synd, att han skulle do. Hon gjorde raskt i ordning en korg, dar hon baddade ner fageln.

Jarro hade hela tiden flaxat och kampat for att komma loss, men nar han nu forstod, att manniskorna inte amnade doda honom, lade han sig med en kansla av valbehag till ratta i korgen. Nu forst marktes det hur utmattad han var av plagor och blodforslust. Matmodern bar korgen over golvet for att stalla den i vran vid spisen, men redan innan hon satte ner den, hade Jarro slutit ogonen och sjunkit i somn.

Om en stund vaknade Jarro vi att nagon sakta stotte till honom. Nar han slog upp ogonen, erfor han en sa stor skrack, att han holl pa att mista sansen. Nu var han val forlorad, for har stod den, som var farligare an bade manniskor och rovfaglar. Det var ingen mindre an Cesar sjalv, den langhariga fagelhunden, som nyfiket nosade pa honom.

Hur omkansvart radd hade inte Jarro varit forra sommaren, nar han annu var en liten gul dununge, var gang det hade ljudit over vassruggarna: "Cesar kommer! Cesar kommer!" Nar han hade sett den brun– och vitflackiga hunden med det tandfyllda gapet komma vadande genom vassen, hade han trott sig skada doden sjalv. Han hade alltid hoppats, att han inte skulle behova uppleva den stunden, nar han motte Cesar oga mot oga.

Men han matte till sin olycka ha rakat falla ner i den garden, dar Cesar var hemma, for nu stodo han dar over honom. "Var ar du for en?" brummade han. "Hur har du kommit in i stugan? Hor du inte hemma nere bland vassruggarna?"

Det var med knapp nod Jarro kunde fa mod att svara. "Var inte ond pa mig, Cesar, darfor att jag har kommit in i stugan!" sade han. "Det ar inte mitt fel. Jag har blivit skadskjuten. Det ar manniskorna sjalva, som har lagt mig i den har korgen."

"Jasa, det ar manniskorna sjalva, som har lagt hit dig," sade Cesar. "Da ar det sakert deras mening att bota dig, fast jag for min del tycker, att de skulle gora klokare i att ata opp dig, nar du ar i deras vald. Men i alla fall ar du fridlyst i stugan. Du behover inte se sa radd ut. Nu ar vi inte nere pa Takern."

Harmed gick Cesar och lade sig att sova framfor den flammande spisbrasan. Sa snart som Jarro forstod, att denna grasliga fara var forbi, foll den stora mattigheten over honom, och han sjonk pa nytt i somn.

Nasta gang Jarro vaknade, sag han, att ett fat gryn och vatten stod framfor honom. Han var annu ganska sjuk, men han kande sig hungrig i alla fall och borjade ata. Nar matmodern sag, att han at, kom hon fram och smekte honom och sa glad ut. Darefter somnade Jarro in pa nytt. Under flera dagar gjorde han ingenting annat an at och sov.

En morgon kande sig Jarro sa frisk, att han steg upp ur korgen och vandrade framat golvet. Men han hade inte hunnit langt, forran han foll omkull och blev liggande. Da kom Cesar, oppnade sitt stora gap och fattade om honom. Jarro trodde naturligtvis, att hunden amnade bita ihjal honom, men Cesar bar honom tillbaka till korgen utan att skada honom. Harvid fick Jarro ett sadant fortroende till Cesar, att han vid nasta utfard i stugan gick fram till hunden och lade sig bredvid honom. Efter detta blevo Cesar och han goda vanner, och Jarro lag var dag flera timmar och sov mellan Cesars tassar.

Anda storre tillgivenhet an for Cesar kande Jarro for matmodern. For henne erfor han inte den minsta skrack, utan han strok sitt huvud mot hennes hand, nar hon kom och gav honom mat. Nar hon gick ut ur stugan, suckade han av sorg, och nar hon kom tillbaka, ropade han valkommen till henne pa sitt eget sprak.

Jarro glomde alldeles bort hur radd han hade varit for bade hundar och manniskor forr i varlden. Han tyckte, att de voro blida och goda, och han alskade dem. Han onskade, att han voro frisk, sa att han kunde flyga ner till Takern och tala om for grasanderna, att deras gamla fiender inte voro farliga, och att de alls inte behovde frukta dem.

Han hade lagt markte till att saval manniskorna som Cesar hade lugna ogon, som det gjorde en gott att se in i. Den enda i stugan var blickar han inte garna ville mota, var Klorina, stugkatten. Hon gjorde honom ingenting ont, hon heller, men han kunde inte fatta nagot fortroende for henne. Dessutom retades hon standigt med honom, darfor att han alskade manniskorna. "Du tror, att de vardar dig, darfor att de tycker om dig," sade Klorina. "Vanta bara, tills du blir lagom fet! Da vrider de nacken av dig. Jag kanner till dem, jag."

Jarro hade ett omt och tillgivet hjarta som alla faglar och blev outsagligt bedrovad, nar han horde detta. Han kunde inte tanka sig, att matmodern skulle vilja vrida halsen av honom, och inte heller kunde han tro nagot sadant om hennes son, den lilla gossen, som brukade sitta i timtal bredvid hans korg och jollra och smaprata. Han tyckte sig forsta, att de bada kande samma karlek for honom som han for dem.

En dag, da Jarro och Cesar lago pa den vanliga platsen framfor spisen, satt Klorina uppe pa spishallen och borjade retas med grasanden.

"Jag undrar, Jarro, vad ni grasander ska ta er till nasta ar, nar Takern blir urtappad och forvandlad till aker," sade Klorina. – "Vad ar det du sager, Klorina?" sade Jarro och sprang upp helt forfarad. – "Jag glommer alltid, Jarro, att inte du, sasom Cesar och jag forstar manniskornas sprak," svarade katten. "Annars skulle du val ha hort, att de karlarna, som i gar var inne i stugan, talade om att allt vattnet skulle tappas ut Takern, och att sjobottnen nasta ar skulle ligga torr som ett stug-golv. Och nu undrar jag vart ni grasander da ska ta vagen." Nar Jarro horde detta tal, blev han sa ond, att han vaste som en snok. "Du ar lika elak som en sothona," skrek han till Klorina. "Du vill bara reta opp mig mot manniskorna. Jag tror inte, att de vill gora nagot sadant. De matte val veta, att Takern ar grasandernas egendom. Varfor skulle de gora sa manga faglar hemlosa och olyckliga? Du har sakert hittat pa allt detta for att skramma mig. Jag onskar, att matmor matte klippa av dig morrharen."

Men Jarro kunde inte tysta ner Klorina med detta utfall. "Jasa, du tror jag ljuger," sade hon. "Fraga da Cesar! Han var ocksa inne i stugan i gar kvall. Cesar ljuger aldrig."

• Предыдущая
• 46/137
• Следующая