Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa - Страница 41

• Предыдущая
• 41/137
• Следующая

Anda hittills hade krakorna flaxat omkring honom i tat svarm och huggit efter honom, men nar han kastade ut slantarna, glomde de men ens sin hamndlystnad och skyndade att plocka. Pojken slangde ut pengar navtals, och alla krakorna, ja, sjalva Vind-Kara fangade upp dem. Och var och en, som lyckades att fa fatt i en penning, for i storsta hast bort till boet for att gomma den.

Nar pojken hade kastat ut alla silverpengarna ur krukan, sag han upp. Inte mer an en enda kraka fanns kvar i sandgropen. Det var Fumle-Drumle med vitfjadern i vingen, han, som hade burit honom "Du har gjort mig en storre tjanst, Tummetott, an du sjalv forstar," sade krakan med helt annan rost och ett annat tonfall an forut, "och jag vill radda ditt liv. Satt dig opp pa min rygg, sa ska jag fora dig till ett gomstalle, dar du kan vara saker for i natt! I morgon ska jag laga sa, att du kommer tillbaka till vildgassen."

Nasta morgon, nar pojken vaknade lag han pa en sang. Nar han sag, att han befann sig inomhus med fyra vaggar omkring sig och tak over sig, tyckte han, att han var hemma. "Jag undrar om mor snart kommer med kaffe," mumlade han, dar han lag i halvsomnen. Men sa kom han ihag, att han befann sig i en overgiven stuga pa Krakasen, och att Fumle-Drumle med vitfjadern hade burit honom dit kvallen forut.

Pojken var om i hela kroppen efter den farden, som han hade gjort forra dagen, och han tyckte, att det var skont att fa ligga stilla, medan han vantade pa Fumle-Drumle, som hade lovat, att han skulle komma och hamta honom.

Det hangde gardiner av rutigt bomullstyg framfor sangen, och han skot dem at sidan for att se ut i stugan. Han fick genast klart for sig, att en sadan byggnad som denna hade han aldrig sett make till. Vaggarna bestod av bara ett par rader stockar, sedan tog taket vid. Nagot innertak fanns det inte, utan han kunde se anda upp till takasen. Hela stugan var sa liten, att den snarare tycktes vara gjord for sadana som han an for riktiga manniskor, men anda voro spisen och spismuren sa stort tilltagna, att han inte tyckte sig ha sett storre. Ingangsdorren fanns pa ena gavelvaggen vid sidan av spisen och var sa smal, att den snarast liknade en lucka. Pa den andra gavelvaggen sag han ett lagt och brett fonster med manga sma rutor. Det fanns nastan inga flyttbara mobler i stugan. Banken vid ena langsidan och bordet under fonstret voro vaggfasta och likasa den stora sangen, dar han lag, och det brokiga vaggskapet.

Pojken kunde inte lata bli att undra vem som agde stugan, och varfor den stod overgiven. Det sag nog ut, som om folket, som hade bott dar, hade amnat komma tillbaka. Kaffepannan och grotgrytan stodo kvar i spisen, och det lag litet ved i spisvran. Ungsrakan och grisslan reste sig i ett horn, spinnrocken stod uppflyttad pa en bank, pa hyllan ovan fonstret lago blanor och lin, ett par garnharvor, ett talgljus och en bunt tandstickor.

Ja, det sag visst ut, som om de, som hade agt stugan, hade amnat komma tillbaka. Det lag sangklader i sangen, och pa vaggen sutto annu langa remsor av tyg, dar tre man till hast, som hette Kasper, Melkior och Baltasar, voro utmalade. Samma hastar och samma ryttare voro avbildade mangfaldiga ganger. De redo runt om hela stugan och fortsatte sin fard till och med uppat takbjalkarna.

Men i taket fick pojken syn pa nagot, som bragte honom pa benen i en fart. Det var ett par torra brodkakor, som hangde dar pa ett spett. De sago nog moglade och gamla ut, men det var anda brod. Han gav dem ett slag med ugnsgrisslan, sa att ett stycke foll till golvet. han at och stoppade sin pase full. Det var otroligt vad brod var gott i alla fall.

Han sag sig om i stugan an en gang for att forsoka upptacka om det inte fanns nagot mer, som han kunde ha nytta av att ta med sig. "Jag kan val fa ta det, som jag behover, nar ingen annan bryr sig om det." tankte han. Men det mesta, som fanns, var for stort och tungt. Det enda, som han kunde orka med, skulle vara nagra stycken tandstickor.

Han klattrade upp pa bordet och svangde sig sedan med hjalp av gardinen upp pa fonsterhyllan. Medan han stod dar och stoppade in tandstickorna i sin pase, kom krakan med vitfjadern in genom fonstret.

"Se har ar jag nu!" sade Fumle-Drumle och slog ner pa bordet. "Jag har inte kunnat komma forr, darfor att vi krakor i dag har valt en ny hovding efter Vind-Ile." – "Vem har ni da valt?" sade pojken. – "Jo, vi har valt en, som inte ska tillata roveri och orattfardighet. Vi har valt Garm Vitfjader, som forr kallades Fumle-Drumle, "svarade han och strackte pa sig, sa att han sa helt majestatisk ut. – "Det var ett gott val," sade pojken och lyckonskade honom. – "Ja, du ma val onska mig lycka," sade Garm och borjade beratta pojken sadana dagar han forr hade haft med Vind-Ile och Kara.

Mittunder detta horde pojken utanfor fonstret en rost, som han tyckte sig kanna igen. "Ar det har, som han finns?" fragade Smirre rav. – "Ja, harinne ar han gomd," svarade en krakrost. – "Ta dig i akt, Tummetott!" ropade Garm. "Vind-Kara star har utanfor med den dar raven, som vill ata opp dig." Mer hann han inte saga, for Smirre gjorde ett sprang mot fonstret. De gamla murkna fonsterbagarna gavo vika, och Smirre stod i nasta ogonblick pa fonsterbordet. Garm Vitfjader, som inte hade tid att flyga undan, bet han ihjal med detsamma. Darpa hoppade han ner pa golvet och sag sig om efter pojken.

Denne forsokte gomma sig bakom en stor blanvindel, men Smirre hade redan sett honom och krop ihop for att ta sats till sprang. Och sa liten och lag var stugan, att pojken forstod, att raven kunde na honom utan minsta svarighet. Men i detta ogonblick var pojken inte utan forsvarsvapen. Hastigt repade han eld pa en tandsticka, forde den intill blanorna, och nar de flammade upp, kastade han dem ner pa Smirre rav. Da elden kom over raven, greps denne av en vansinnig forskrackelse. Han tankte inte mer pa pojken, utan flydde besinningslost ur stugan.

Men det sag ut, som om pojken hade undgatt en fara genom att kasta sig i en annu storre. Fran blantotten, som han hade kastat mot Smirre, hade elden hunnit sprida sig till sangomhanget. Han sprang ner och forsokte kvava den, men den blossade redan alltfor haftigt. Stugan fylldes hastigt med rok, och Smirre rav, som hade stannat utanfor fonstret, borjade forsta hur det stod till darinne. "Na, Tummetott," ropade han, "vilket valjer du nu, att lata steka dig eller att komma ut till mig? Nog skulle jag tycka bast om att fa ata dig, men pa vad satt an doden drabbar dig, ar det mig kart.

Pojken kunde inte tro annat, an att raven skulle fa ratt, for elden tog till forfarande hastigt. Hela sangen brann redan, ur golvet steg upp rok, och utmed de malade tyglisterna krop elden fran ryttare till ryttare. Pojken hade hoppat upp i spisen och forsokte att oppna luckan till bakugnen, nar han horde, att en nyckel stacks i laset och sakta vreds omkring. Det matte vara manniskor, som kommo, och i sadan nod, som han nu befann sig, blev han inte radd, utan bara glad. Han stod redan pa troskeln, nar dorren antligen gick upp. Han sag ett par barn framfor sig, men vad min de hollo, nar de sago stugan i full laga, det gav han sig inte tid att se efter, utan rusade forbi dem ut i det fria.

Han tordes inte springa langt. Han visste nog, att Smirre rav lurade pa honom, och han forstod, att han maste halla sig i barnens narhet. Han vande sig om for att se vad de voro for slags folk, men han hade inte betraktat dem en sekund, forran han ilade emot dem och ropade: "Se goddag, Asa gasapiga! Se goddag, lille Mats!"

For nar pojken sag de dar barnen, glomde han alldeles var han befann sig. Krakor och brinnande stuga och talande djur forsvunno ur hans minne. Han gick pa en stubbaker i Vastra Vemmenhog och vaktade en gasflock, och pa faltet bredvid gingo de dar Smalandsbarnen med sina gass. Och sa snart han fick se dem, sprang han upp pa stengardsgarden och ropade: "Se goddag, Asa gasapiga! Se goddag, lille Mats!"

• Предыдущая
• 41/137
• Следующая